Vi står här tillsammans inför korset, tillsammans med Maria och Johannes. Det var tvåtusen år sen, det var tusen mil bort, men i anden är det här och nu.

Kan du förnimma hans närvaro här mitt ibland sitt folk som han älskar? Bibeln säger att han är den levande Guden…

160324 Skärtorsdagen ur Matteusevangeliet

160325 Långfredagen ur Matteusevangeliet

160327 Påskdagen ur Matteusevangeliet

 

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.  Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

(1 Joh 4:10-16)

Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du?  utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.
(Joh 16:5-11)

 

Att växa i tro. Det handlar vår söndag här i kyrkoåret om idag. Vi är i påsktiden, Jesus har uppstått och vandrar med oss lärjungar, och hela naturen strålar i påskens glädje så här års. Vi har firat glädjen att livet vann, dess namn är Jesus.

Men nu idag händer något. Just när vi börjat glädja oss och vänja oss vid att Jesus inte är död utan han vandrar med oss som förut, då börjar han förbereda oss på att den här fasen i vårt liv inte komma att hålla på för alltid. Att det kommer nya faser som han vill förbereda oss på i förväg.

Han säger att han ska återvända till Gud som har sänt honom. Det är Kristi himmelsfärd om en och en halv vecka. Det är en ny fas, den vi lever i här i kyrkan i idag sedan tvåtusen år, den när Jesus är i himlen och gör i ordning ett hem för oss men ännu inte har kommit tillbaka för att hämta oss. Och under tiden får vi leva här i tro, i tro på det som vi inte har sett men som vi anar i våra hjärtan, det som kyrkan, Bibeln och de troende i alla tider vittnar om.

Jesus säger: jag sänder Hjälparen till er. Den helige Ande, sanningens Ande som ska vara i er.

Guds rike är inom er. Det är där vi ska få växa, växa i tro, växa i tillit. Det är ett växande som inte är så lätt att mäta med måttband, men som icke desto mindre är verkligt och påtagligt här inom oss.

Var tror du att du är i din andliga växt? Även om det är vanskligt att mäta med måttband, känner du att du kommer framåt och vidare i din andliga utveckling som människa – jämfört med förra året, jämfört med för tio år sedan?

Det finns två sidor av det med att växa i tro som båda hör ihop. Dels att växa som människa genom tro och tillit, och dels just det att tron och tilliten växer. Men gemensamt för dem båda, det är tro eller tillit.

Utan tro kan inte behaga Gud, står det i Bibeln, och utan tro går det inte att växa. Jesus definierar synden här i evangeliet som att ”de tror inte på mig”. Synd, att missa målet med att leva, det är att inte ha tro eller tillit. Vi är skapade för tro, trohet, trofasthet, tillit, samhörighet, delande, relation, kärlek.

Och när Jesus säger: ”Denna världens härskare är dömd”, då menar han djävulen som till sitt väsen är avsaknad av tro. Ingen tillit, ingen kontakt, ingen relation – essensen av ensamhet är det tillstånd som Bibeln beskriver som helvetet.

Och Jesus säger att denna världens härskare, denna livsstil som bara är inriktad på den här världen och som är blind för att andra har behov och att de alls existerar, denna livsstil av psykopatisk egoism är dömd. Avslöjad som tom och totalt meningslös. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sig själv, förlorar sin själ?

Och varför är det meningslöst och missar målet om man struntar i det här med, tro, tillit och kärlek? För att, som vi hörde i episteln: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

Kärlek från vår Gud flödar till oss ut, som en källa, frisk och ren. I dess vatten klart glimmar underbart livets ädelsten. (SvPs 29:1)

Kärleken överskrider tidens gränser. Den som kommer i kontakt med Guds kärlek lever för evigt, lever som Jesus. Tänk om det är så att vi är skapade för att leva för evigt? Hur påverkar det vårt sätt att se på livet, våra prioriteringar?

Tänk om det enda som har ett djupt och verkligt värde är våra själar och våra medmänniskors själar? Och att det viktigaste vi kan göra, ännu viktigare än att hålla kroppen i form, är att hålla själen i form och hjälpa den att växa, i tro och tillit och kärlek?

Så om det viktigaste som finns är att växa i tro, då blir naturligtvis frågan: hur gör man? Har prästen några tips?

Man skulle kunna säga hur mycket som helst, men en grundläggande poäng som jag vill göra, det är att växt inte är kontinuerlig. Vi växer i faser, vi växer i årstider, vi lägger på nya årsringar (och förhoppningsvis inte bara bilringar J). Det ser inte nödvändigtvis likadant ut genom hela livet.

Här i kärnan är vi Guds barn. Men Johannes säger på ett annat ställe i Första Johannesbrevet: Mina kära, nu är vi Guds barn. Och det är ännu inte uppenbarat vad vi kommer att bli. (1 Joh 3:2)

Vi får börja i att vara Guds barn, men sedan får vi genom livet växa i mognad som Guds växande barn och vuxna barn.

Men om vi börjar här inne i kärnan, den innersta årsringen dit vi ständigt får komma tillbaka. Vad behöver det lilla barnet? Vad säger psykologerna är det första och mest grundläggande behovet om ett barn ska kunna växa i sitt inre?

Det grundläggande behovet för oss alla är kärlek och trygghet, en kärlek som finns kvar och går att lita på, en kärlek där man kan växa i tro och tillit.

Har Gud en sådan kärlek till dig? Absolut. Jesus har förklarat den kärleken till dig nu igen vid påsk när vi firat hur han gav sitt liv för dig, och nu här idag förklarar han sin kärlek igen när han ger dig av sin heliga nattvard och säger: Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet.

Johannes säger i episteln: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Det hänger inte på dig och hur du lyckas vara inför Gud. Du kan synda och häda så mycket du vill, det reducerar inte Kristi kärlek till dig med en enda procent. Det är en grundtrygghet att lita på.

Men sedan kommer det nya faser i livet när vi behöver utöka och utveckla vår relation med Gud med nya sätt att relatera till Gud. Kanske kan det komma en tid när barnatron känns lite trång? Kanske relaterar jag fortfarande till Gud på samma sätt som när jag var tonåring, trots att jag i mitt övriga liv har gått vidare till en annan fas i livet?

Kan du uppleva det där ibland, att tron inte alltid känns så integrerad med det övriga livet? Att svaren som den gav en tidigare fas i livet inte alltid känns så relevanta längre? Eller att de där känslorna för Gud som man hade en gång i tiden inte riktigt är där längre? Vad gör man när man upplever något sådant?

Jesus förberedde lärjungarna på en tid när han inte skulle vara där hos dem lika fysiskt tydligt. Han sade: Det är för ert bästa som jag går vidare. Det är för att ni ska lära er få kontakt med Hjälparen inom er, Sanningens Ande som jag sänder från Fadern.

Sanningen är aldrig en fiende till livet. Sanningen är att få erkänna inom sig hur det faktiskt är och känns. Men sanningen är också att Gud är större. Större än alla bilder jag gjort mig av hur han funkar. Större än barnatron, större än tonårstron, större än någon av oss kan ana.

Och att växa i tro är inte alltid en kontinuerlig raksträcka. Om man ska upp på Kebnekaise så går det uppför, men sedan planar det ut, och sedan går rejält uppåt igen, men sedan när man tror att man är framme så måste man ner 200 meter i Kaffedalen innan man kan komma upp den sista biten på toppen under Guds himmel. Och när odlar olivträd säger de att det inte kan bära frukt om det inte får uppleva frostnätter.

Jag tror det är så även i våra inre liv som människor. Vi behöver utmaningar, torrperioder, att Jesus får söka nya sätt att relatera med oss som han gjorde där med lärjungarna. Det är en förutsättning för att kunna växa i tro med Sanningens Ande så att han kan föra oss in i hela sanningen, inte bara den lilla bit av den som vi förstår och lever i just nu.

Så om vi knyter ihop den här predikan: Var tror du att du är i din andliga växt just nu? Hur vill ditt inre liv ta sig uttryck, vad tror du att behöver just nu? Det är en fråga som jag inte kan svara på, men jag tror Sanningens Ande inom dig gärna svarar på den.

Så vi tar en liten stund nu och är stilla i bön, din stund med Gud…

Psalm 23
Herren är min herde, mig ska inget fattas.
 Han låter mig vila på gröna ängar,
 han för mig till vatten
 där jag finner ro.
 Han ger liv åt min själ,
 han leder mig på rätta vägar 
för sitt namns skull.
 Även om jag vandrar
 i dödsskuggans dal
 fruktar jag inget ont,
 för du är med mig.
 Din käpp och stav, de tröstar mig.
 Du dukar för mig ett bord
 i mina fienders åsyn,
 du smörjer mitt huvud med olja 
och låter min bägare flöda över.
 Ja, godhet och nåd ska följa mig
 i alla mina livsdagar,
 och jag ska bo i Herrens hus
 för alltid. 

Johannes 10
Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.”

Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. 

 

Vi har fått höra evangeliet. Eu-angel-ium, det goda budskapet. Och även om vi får höra ur evangeliet varje söndag här i kyrkan, så får vi idag ett alldeles särskilt budskap om Guds godhet. Idag när vi firar den söndag när Jesus säger: Jag är den gode herden.

Nu är det ju så att jag är rätt språkintresserad, och jag läser gärna predikotexten på lite olika grundspråk när jag ska predika. Igår läste jag evangeliet på latin, och där fanns något som fick mig att haja till. Där läste jag att Jesus sade: Ego sum pastor bonus. Jag är Pastor Bonus. :-)

Är det inte rätt träffsäkert egentligen? Jesus säger att han har kommit för att vi ska ha liv, och liv i överflöd. I Herdepsalmen som vi sjöng handlar det om hur han ge oss en andlig spabehandling: lugna vatten där vi finner ro, smörja vårt huvud med olja, dukat bord och en bägare fylld till brädden här på altaret för att vederkvicka vår själ.

Jesus vill dig väl. Han vill hjälpa dig att få det gott i din själ så att ni kan ha gemenskap i det goda, så att vår njutning av det goda kan bli en tacksamhetsgemenskap med honom som ger det goda. Vårens liv, solens ljus och fågelsång, sångens kraft, goda möten, frid i själen och så mycket mer än vi kan tänka och säga. Det är därför han kallar sig Pastor Bonus.

Bonus, godhet. Gud är god. Det kanske inte är någon nyhet att Gud är god? Är det kanske något som vi kanske upprepar rätt ofta och tänker är självklart? Men jag undrar: tar vi in det? Tänker vi efter vad det egentligen betyder? Att det finns en som vill dig väl, som är helt och hållet god, ljus och inget mörker.

Gud är god. God är Gud. Redan Luther förundrades och skrev i det som har blivit vår kyrkas bekännelseskrifter, att Gud har ordnat det väldigt välfunnet på våra germanska språk, att orden för god och Gud hänger ihop.

Och är det inte en väldigt välbehövlig tröst här i den här världen där det finns en del människor som inte präglas av godhet, att det finns Någon som är god? Som är att räkna med, som är att lita på, som går att tro på?

För Jesus säger till oss här i evangeliet, att det finns den som står för godhet, men det finns också andra som vill utnyttja, stjäla, slakta, förgöra.

Och Jesus bryr sig om dig och mig. Han vill få visa oss sin godhet, och dessutom vill han skydda oss från att bli skadade, hjälpa oss till urskillning i mötet med människor, sammanhang, ideologier.

Så hur kan man utvärdera om det kommer en människa, en förkunnare, en trosuppfattning till oss? Hur kan vi veta om en person eller tankegång kommer från den Gode Herden eller om det är något från en tjuv som utnyttjar, förslavar och förgör? Vem ska man lita på?

Jesus ger oss tre punkter i dagens evangelietext: Finns det respekt hos den här? Hör jag Jesu röst i det här? Och hur är konsekvenserna av det här? Respekt, Jesu röst, konsekvenser.

Först respekt. Jesus säger: Den som inte går in genom grinden utan försöker klättra in på något sätt, han är en tjuv och en rövare. Var och en av oss är som en stad med en stadsmur som skyddar oss, och en port som vi öppnar för den som vi har förtroende för. Det är så Gud har tänkt att det ska vara. Han säger i Ordspråksboken: Som en stad utan murar är den som inte kan styra sitt sinne. (Ords 25:28)

Och Gud kommer alltid till oss som en gentleman. Han trycker sig inte på, utan Jesus säger: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, så ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” (Upp 3:20).

Den gode Herden har respekt, han vill bygga oss. Så den som behandlar oss respektlöst är inte värd vårt förtroende.

Och det leder oss in på den andra punkten: att lyssna efter Jesu röst. Jesus säger: fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.

Känner du igen Jesu röst när du hör den? Den där rösten som talar till ditt hjärta. Jesus säger att han kallar oss vid namn, att han känner oss ända in, här innerst inne. Hans röst är en röst som känner oss, en varm röst, en sann röst. Och han säger: Den gode herden ger sitt liv för fåren, som vi har firat nu vid påsk. En sådan röst och ett sådant beteende, det kommer från den Gode Herden.

En respektfull röst, Jesu egen röst, och så det tredje: vad blir det för konsekvenser? Eller med Jesu egna ord, på deras frukt ska ni känna dem. Han säger: Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Vad sprider det sig för stämning och resultat runt en viss människa, sammanhang, eller lära? Lever människor upp, blir de alltmer sig själva? Finns det Andens frukter, kärlek, glädje, frid? Blir det energitillskott, eller blir det energiförlust? Blir människor frigjorda, eller blir de bundna, rädda, förslavade? Det är tjuven som stjäl och tar bort liv.

Och Jesus säger: Fåren springer bort från en sådan person eller lära. Det borde de i alla fall. Det finns ingen som manar oss att öppna vårt hjärtas port för något som bryter ner. Gud tvingar oss inte.

Sedan kan man vilja hjälpa den som har hamnat snett och så, men det kan man göra med fast grund under fötterna och inte ge bort sitt hjärta till någon som inte förtjänar det.

För vad det handlar om här är inte tjänsten för Guds rike där ute i en trasig värld. Det handlar om hur man hanterar sitt eget hjärta, hur man får sin påfyllning som människa, var man kan vederkvicka sin själ i livgivande återhämtning och närhet.

För visst finns det en tid för engagemang, uppoffringar och tjänst för Guds rike i en fallen värld? Det är det vi har gått in för under fastan nu före påsk. Ett extra tag i bön, i givande, i självdisciplin, i kristet engagemang.

Och jag tror att det nog för många av oss är lätt att känna att sådant kan vi göra för Gud. Det är ett sätt att ära Gud, glädja Gud, göra något för Gud. Det finns en tid för sådant, och det är en färdighet som vi behöver behärska.

Men den här söndagen skulle jag vilja slå ett slag för ett annat sätt att ära och glädja Gud, och det är att ta emot den Gode Herdens omsorg. Att gå på spa med Pastor Bonus.

Att göra sådant som vi älskar, som fyller på, som vederkvicker vår själ, och göra det i gemenskap med Jesus. Som i en underbar bön som judarna ber på sabbatsdagen och som jag återkommer till ibland: Retzéh bimnuchaténu, ”Ha din glädje i vår vila”.

Så hur kan det se ut för dig att vila på gröna ängar med den Gode Herden? Hur låter hans röst när han talar till dig och kallar på dig med ditt namn? Vad vill han säga till dig alldeles just nu?

Vi blir stilla en stund till stilla musik och lyssnar efter den Gode Herdens röst i vårt inre…

Här är några nyheter relaterade till mitt engagemang med Svenska Folkbibeln:

Broschyr om den nya Folkbibeln
I höst kommer den, den efterlängtade nya och fräscha reviderade utgåvan av Folkbibeln som jag och många andra har arbetat med i många år.

Nya testamentet som ljudbok med bakgrundsmusik
Gudsordet inläst med stämningsfull bakgrundsmusik, folkets sorl och vågornas skvalp… Nya testamentet finns inläst, Gamla testamentet är på väg i höst.

Intervjuad om mitt engagemang för Bibeln
Olof Brandt på Bibeln idag intervjuade mig på telefon om de olika engagemang jag har för Guds ord – Folkbibelprojektet, Gloria Förlag och mina personliga drivkrafter bakom alltihop.

 

Men jag undrar, som Guds tjänare, om inte din och min kärleksrelation med Gud är värd minst lika mycket ära som en eventuell jordisk kärleksrelation är värd? De av oss som är gifta har bröllopsbilder, men hur många av oss som är döpta har en dopbild för att minnas det vackra som skedde en gång och som vi nu lever i? Det kan vara något att tänka på och ta med sig: hur tar vi vara på det vackra som vi har med Gud…?

DOC: 130929 Dopet, trolovad med Kristus

 

Vilken grad av överlåtelse är du beredd till i din relation med Jesus, kärlekens Herre? Jag frågar inte för att få höra rätt svar. Jag frågar för att du och din Herre ska få höra vad som finns i ditt hjärta. Älskar du honom mer än andra? Några av er gör det, i all tysthet, och i er ödmjukhet vill ni inte erkänna det ens för er själva. Men ni har er lön i er djupa samhörighet med den Herre ni älskar.

Andra av oss kanske inte har lärt känna honom så djupt än, eller så har vi kanske fått vår överlåtelse till Jesus djupt prövad av det vi fått möta i livet. Kanske vi inte lyckas stämma in i allt som Kyrkan bekänner och lär. Kanske det enda vi lyckas säga är: Gud, jag fattar inte så mycket längre. Men Herre, du vet allt. Du vet att jag ändå har dig kär…

DOC: Petrus, en sann människa

Ingen vet vad som finns i dig utom din ande. Din ande är ditt djupaste jag, men din ande är inte den allra djupaste bottnen inom dig. För under din ande öppnar sig en oändlig underjordisk ocean, ett hav som med ömhet omsluter din ande och min ande och alla människors ande. Och det havet är Guds Ande…

DOC: Klarhet och kraft